Ja så var det då det där med sjukgymnasten som förändrade mitt liv. Efter de 6 veckorna i gips var det dax för att börja behandling/träning. Jag träffade en äldre kvinnlig sjukgymnast i Skäggetorp där jag bodde på den tiden. I efterförloppet till en långvarig ingipsning är det viktigt att komma igång och få upp rörligheten ordentligt i knät. Ffa sträckförmågan brukar vara problematisk att återfå. Min blivande kollega ( jag va ju tyvärr inte sjukgymnast då ) gjorde detta med manuell teknik vilket efter två behandlingar innebar att hon helt "förstörde" operationen. Knät blev lika "sladdrigt" som innan operationen. Vad hon skulle gjort var att låta mig med egen muskelkraft successivt normaliserat rörelseomfånget. Den egna målinriktade träning fungerade dock bra och jag återfick en skaplig funktion som räckte till vardagsbelastning + så småningom även till motion i form av löpning och tennis med en rejäl ortos.Men inte till Handboll som ju är en knäpåfrestande idrott.
På den här tiden(1977) hade jag inga tankar på att bli sjukgymnast.Men den här erfarenheten plus att jag gillade idrott och även träffade sjukgymnaster i jobbet på Hjulsbrohemmet gjorde att jag fick upp ögonen för yrket. Sen kom det lite chefs jobb på Hjulsbrohemmet i vägen så det blev inte aktuellt förrän 1986. Det var också då jag "penetrerade" min egen journal ordentligt och insåg vad som gått snett. För när det händer är det ju ingen( varken sjukgymnast eller läkare ) som vill/törs diskutera det med den det gäller dvs patienten, eller?
Dagens och gårdagens knäbilder är från Greys Anatomy. Idag utsidan av knät och igår de inre strukturerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar